Lily är inte rädd längre


Lily är inte rädd längre

"Ni kommer nog aldrig att kunna gå på någon hundkurs med Lily" sa hundpsykologen till matte Tina Andersson. Spanska vattenhunden Lily var rädd för både människor och hundar. Men träning ger färdighet. Även för hundar.

Text & foto: Carolina Sandsten

Stina som visar rädsla genom att skrämmas med sitt skall. Molly som har en neurologisk sjukdom där brosk bildats vid svalget. När hon skäller piper det. Det är svårt att skrämma bort andra hundar då. Lily sitter nära mattes ben. Huvudet går från vänster till höger när hon håller koll på gruppen. Elva hundar i en ring på parkeringen med varsin matte bakom. Kurstillfälle med hundägarutbildningen Karisma. Snart ska gruppen gå upp mot skogen tillsammans och träna på att passera varandra. Instruktören Lotta Gemborg ger startsignalen.

– Nu. Det kan vara med eller utan koppel bara det sker lugnt och försiktigt. Vi matar när det behövs. Ta hellre det säkra före det osäkra. Ingen ska tycka att det är obehagligt.
Gruppen rör sig genom skogen. Altalus orangea släpande koppel är en skarp kontrast till de förmultna löven.
– Hundarna kan bli lite galna när det är frostigt. Gräset blir så krispigt, konstaterar en av ägarna.
Belöning. Lily sätter sig ner för att få en godis. När hon ställer sig upp och fortsätter gå har flera löv fastnat i baken. Hundar som gått om i lugn och ro belönas med godis. Hundar som blivit passerade och tagit det med ro belönas också.

Midsommar 2014. Tina Andersson, hennes sambo och deras två barn har precis hämtat hem Lily från kenneln. Lily trycker sig mot hallväggen. Vill inte gå in längre än så. Tioåriga Vilmer råkar lämna dörren öppen. En sekund. Sen sticker Lily. Tina hinner inte ta på sig skorna utan får springa barfota över komposthögen på gården.

 

 

 

"Lily morrar och backar

in mot den vita putsfasaden"

– Jag lyckades fånga in henne. Sen fick vi ha henne kopplade i en lång lina i början. Vi litade inte ett smack på henne, säger matte Tina Andersson.
Lily var ett år och tre månader men hade bara miljötränats i två dagar. Resten av sitt liv hade hon levt i flock på kenneln ute på landet.
Två månader efter midsommarafton. Grannparet har kommit över till familjen Andersson. Fem personer sitter ute på terassen. Grannfrun vill klappa hunden. Närmar sig. Lily morrar och backar in mot den vita putsfasaden. Grannfrun för ner handen för att stryka det lockiga huvudet. Pang. Lily hugger.
– Hon var stressad och trängd. Det var en dum situation där hon inte kunde komma undan, säger Tina Andersson.

Men beteendet var oförsvarbart och skapade oro. Veterinären tyckte att familjen skulle lämna tillbaka Lily. Hundpsykologen som Tina hade två långa samtal med var också skeptisk. Första samtalet var över telefonen. Den andra gången träffades de utanför en barack på en tom hundgård. Lily stack in under baracken direkt och vägrade komma fram under hela tiden.
– Psykologen sa att vi hela tiden måste hålla koll på henne. Både vad gäller hundar och människor. Att Lily aldrig skulle kunna gå på någon hundkurs. Hon ville inte säga "lämna tillbaka henne" rakt ut men indirekt så kände jag att det var det hon menade, säger Tina Andersson.
På kenneln hade Lily inte stått särskilt högt i rang bland de andra hundarna. Hon var sist ut i en stor kull och föddes för liten. Hon fick mycket hjälp för att kunna leva vidare.
– Egentligen var hon inte till försäljning. Hon var för låg och gick inte att avla på, säger Tina Andersson.
När Tina och hennes sambo träffade Lily på kenneln första gången var hon kärleksfull och kom fram för att fria.
– Det kändes som att Lily sa "Ta med mig hem". Sen blev hon livrädd när hon väl fick komma hem till oss. Vi kände bara "Vad har vi gjort?!", säger Tina Andersson.

 

 

 

 

 

 

 

"Ett vanligt fel som

många djurägare gör.

Oftast helt omedvetet."

Tillbaka på parkeringen. Tillsammans med sin matte ställer sig hundarna i ett långt led. En sista övning. Rejält med avstånd till den framför. Det par som står längst bak börjar långsamt sicksacka sig fram genom ledet. Runda till höger och sen till vänster. Det tas upp godis ur fickorna regelbundet. Belöning för bibehållet lugn. När det är Lilys tur byter Tina sida med henne de gånger som hon ser att svansen darrar lite. Det visar att Lily kan lita på att Tina tar ansvar. Instruktören Lotta Gemborg pratar högt med gruppen.
– Nu ska hundarna tänka "Åh, vad gott det är med godis. Oj, där kommer en annan hund men det gör ingenting för här går jag med matte och äter godis."

Det går att skapa fram ett skrämt beteende eller underbygga redan existerande rädslor. Ett vanligt fel som många djurägare gör. Oftast helt omedvetet. När djuret är som räddast så görs ett försök att minska rädslan genom att till exempel ge djuret mat. Då uppmuntras beteendet. Något som inte bara gäller hundar. Ett annat exempel är när en häst ska åka hästtransport. Hästen kan vara väldigt rädd för att vara lastad och instängd i transporten. Om den sedan råkar ut för något farligt under första färden eller blir rädd för skakningarna och rörelsen blir det förknippat med något obehagligt. Belönas den då med mat efter färden så uppmuntras det rädda beteendet. Då blir hästen väldigt svår att lasta in nästa gång.

Linda Keeling är professor i djurskydd och forskar på djurens beteende och välfärd.
– Vi tror att vi lugnar djuret. Men på sikt blir istället effekten den motsatta. En anledning till att sådana här extrema rädslor uppstår, säger hon.
Bland hundar kan rädslor även vara genetiska. Valpen ärver dem. Ny finsk forskning visar dessutom på hur tiken kan påverka sina valpar när de är nyfödda. Är hon en "dålig mamma" och ofta lämnar valparna ensamma i valplådan ökar chansen för att de ska utveckla rädslor. Ett annat samband som påvisats i samma undersökning är att för lite daglig motion ökar risken för så kallad bullerrädsla och separationsångest.

 

 

 

"Bland hundar kan rädslor

även vara genetiska."

Familjen bestämde sig till slut för att ha kvar Lily. Främst för att det inte är så lätt att bara ha en hund på prov när det finns barn med i bilden.
– Man kan inte säga "Vi ska skaffa hund" och ha den över sommaren bara för att sedan säga "Nej, tyvärr så kan vi inte behålla den". Det är elakt. Band hinner skapas, säger Tina Andersson.
Så Tina kontaktade hundägarutbildningen Karisma. Anmälde sig till en kurs. Hon påpekade att de kanske inte skulle kunna delta men att hon gärna ville prova. Vid det första tillfället stod gruppen i en ring på parkeringen när Tina och Lily anlände. Hundinstruktören Lotta Gemborg sade då högt "Skingra er, skingra er! Här kommer det en rädd hund!".
Sedan dess har det handlat om att Lily ska finna sig tillrätta. Få henne att känna sig trygg. Både hemma hos och tillsammans med familjen. Hon hade bara miljötränats litegrann innan hon flyttade från kenneln. Det var precis innan familjen skulle hämta Lily.
– Då fick hon testa att åka in till stan. Men det var alldeles för sent, säger Tina Andersson och fortsätter.
– Jag förstår i efterhand att det var dåligt för en så pass gammal hund att plötsligt byta miljö.
Kurserna på Karisma har varit till stor hjälp. Fokus ligger på att bygga trygghet och Tina har fått träna på sin ledarroll. Allting de lär sig på kurserna har de sedan kunnat träna på hemma. Gå med släpande koppel. Byta sida vid möte på promenader så att Tina går ytterst.
– Hon ska kunna lita på att jag tar ansvar, säger Tina Andersson.

Lilys svarta koppel släpar i backen. De frusna deltagarna i gruppen är på väg tillbaka till klubbhuset. Kaffet lockar. Lily stannar och nosar på den skrovliga väggen i tunneln. Leonbergern Ozzy ser sin chans. Nosar henne i baken. Lily vänder sig om och tittar på Ozzy. Inget skall. Ingen morrning. Istället fortsätter hon lugnt att gå mot klubbhuset.

För att undvika att skrämma slag på sitt djur är det viktigt att gradvis exponera djuret för det som kan väcka obehag. Ett steg i taget. Ska hästen tids nog åka hästtransport till en tävling så får den första gången testa att ställa sig i transporten. Öppna dörrar. Andra gången stängs hästen in. Belönas direkt. Då uppmuntras beteendet att stå i transporten. Utan att vara rädd. Efter det kan transporten köras lite kortare svängar bara för att lära hästen att det inte är farligt när det rullar eller skakar.
– Gör du en hastig inbromsning då skrämmer det inte hästen på samma sätt. Den har redan många goda erfarenheter från transportboxen, säger Linda Keeling.

Efter fyra kurser med Karisma är Lily som en ny hund. Eller hon har gått tillbaka till att vara lika livfull och nyfiken som hon var när Tina och hennes sambo träffade henne första gången på kenneln.
– Min son Vilmer och Lily leker varje dag, säger Tina Andersson och fortsätter.
– Han tyckte att hon var jättetråkig i början. Nu har han fått henne att älska bollar lika mycket som han gör.
I somras fick Lily åka tåg med sin familj från Göteborg till Hälsingland. Hon låg i hundkupén tillsammans med tio andra hundar. Området var ganska litet. Alla ägare hade olika bild av huruvida hundarna ska hälsa på varandra eller inte.
– Hela situationen var stressande för mig. Det låg två jätteschäfrar bredvid henne, säger Tina Andersson.
Men tågresan gick utan problem. En annan social framgång är relationen med grannparet. Efter attacken turades de om att gå in i huset när familjen Andersson inte varit hemma. Satte sig ner i samma rum som Lily. Vande henne. Målet var att de tids nog skulle kunna rasta henne.
– Hon lyfte inte ens på ögonen. Så aktivt ville hon ignorera dem, säger Tina Andersson.
Nu är läget helt annorlunda. När grannparet kommer hem till familjen Andersson blir Lily lycklig. Hon möter dem i dörren. Viftar med svansen. Hälsar glatt.
– I somras var vi borta en vecka och då bodde hon hemma hos dem. De är hur tajta som helst, säger Tina Andersson.

Läs också: