Husdjurets sista resa


Husdjurets sista resa

Att ta farväl av ett älskat husdjur är ofta en omvälvande upplevelse. För veterinärer som genomför avlivningen är det en vanlig uppgift som de utför på ett värdigt sätt. För djurägare är det ett tillfälle där frågor om livet och döden kommer nära och där man får möta sorgen, kanske för första gången.
Text & foto: Estrid Wagersten 

Missan ligger på det vita höj- och sänkbara bordet i Veterinärhuset i Värnamo. Agnes klappar henne på magen, känner med fingrarna genom den svarta pälsen och hittar njuren. Nålen blänker till som hastigast innan den försvinner in i pälsen. Andhämtningen blir långsammare och långsammare. Svansen är onaturligt stilla. Agnes tar fram stetoskopet. Hon lyssnar en minut. Hjärtat hörs inte längre.

Agnes Block har jobbat som veterinär i Värnamo sedan 2003 och avlivningar som denna är vardag för henne. Under vissa perioder avlivar hon flera djur varje dag.

– Ibland känner jag mig som Doktor Död, säger hon. Jag är ju veterinär – jag ska väl bota djuren. Inte bara döda dem hela tiden.

En viktig del i samband med avlivningar är att veterinären är tydlig och förklarar hur själva avlivningen går till i förväg, så djurägarna vet vad som väntar deras husdjur. Dessutom är Agnes noga med att under själva avlivningen berätta exakt vad det är som händer.

– Ofta brukar djuret långsamt somna in när man sprutat in avlivningsvätskan. Men ibland händer det att djuret rycker till eller börjar yla. Då är det viktigt att man har berättat för ägarna innan vad som kan hända även när djuret är medvetslöst, så de inte tror att det är något som har gått fel. Djuret känner ingenting, utan det är bara energi som ska ut ur kroppen eller luft som ska ut ur lungorna.

Att säga hejdå till ett husdjur kan, för djurets ägare, vara något av det svåraste och jobbigaste som finns. Speciellt om husdjuret har varit en god vän i många år. Susan Brenning fick ha sin hund, Tachi, hos sig i mer än tolv år och av de tolv åren var sjukdomsåret och avskedet det jobbigaste.

Det enda som tyder på att det har funnits en hund i Susans hus på Kärleken i Halmstad, ungefär 11 mil från Värnamo, är de inramade fotografierna. Och hundhalsbandet som hänger ovanför tavlan på Tachi när han var valp. Allt annat har sålts eller getts bort. Susan Brenning kunde inte få egna barn och den vita, lurviga shih tzu och lhasa apso-blandrasen var inte bara ett husdjur, utan också en älskad familjemedlem.

I november 2014 började de första tecknen komma. Något var inte som det skulle med Tachi. Ibland var han stel i hela kroppen eller drabbades av ett oväntat krampanfall, hans syn och hörsel försämrades drastiskt och efter en undersökning visade det sig att han hade cystor på prostatan. Först försökte Susan och hennes man Christian ge honom smärtstillande och andra mediciner. Men allteftersom tiden gick insåg de att Tachi inte skulle bli frisk igen.

– Vi höll honom vid liv för vår skull, inte för hans skull. För hans skull hade det varit bättre att inte lida, säger Susan om hunden Tachis sista tid.
I flera veckor tänkte Susan och hennes man att det var dags att ta med Tachi för ett sista besök hos veterinären. Men varje gång ändrade de sig och ville vänta några dagar till. Under vissa stunder mådde Tachi ändå bra. Somliga dagar, när både Susan och Christan tog med honom på en lång promenad, verkade det som att han inte var sjuk alls. Skulle de verkligen avliva honom ändå? 

– Det är inte helt ovanligt att ägare till ett djur som bör avlivas velar hit och dit i flera veckor innan de verkligen bestämmer sig för att djuret ska avlivas och åker till veterinären, berättar veterinären Agnes Block.

Bilresan till kliniken, som ligger strax utanför centrala Halmstad, var jobbig. Susan ville passa på och säga hejdå till sin hund, men Tachi gillade inte att åka bil och hade svårt för att lugna ner sig. Väl inne hos veterinären fick Tachi ett lugnande medel, och innan det hunnit börja verka var det dags att säga hejdå.

– Jag ville gosa med Tachi, och säga hejdå, men han ville ner och sniffa på golvet. Han fattade ju inte alls vad som var påväg att hända, säger Susan.

Så småningom blev Tachi lugn och fick ligga i Susans famn. Med huvudet mot Susans axel fick Tachi först sömnmedel i kroppen och sedan sprutades avlivningsvätskan in.

– Det kändes som att han sov i min famn, minns Susan.

När veterinären kontrollerat att Tachi verkligen var död fick Susan gå ut genom en separat utgång – så hon inte skulle behöva gå genom väntrummet där det skulle sitta andra människor med sina levande djur. Allt pappersarbete och all betalning hade fixats i förväg, det var inget Susan skulle behöva tänka på när hon precis sett sin hund somna in.

Missan ligger kvar på det höj- och sänkbara bordet. Hennes ägare har redan sagt hejdå. Nu ska hon transporteras till Flattinge Smådjurskremering, där kroppen ska kremeras. Sedan kommer askan spridas ut i familjens trädgård.

Eftersom Tachi fick ett fint avslut känner Susan att hon nu kan tänka på döden på ett lite annat sätt.

– Jag trodde att det skulle vara läskigare, säger hon.
Nu förstår hon att döden inte behöver vara traumatisk, utan den kan vara ett sista insomnande som kan vara lugnt och stilla. Susan tror att detta kan hjälpa henne i framtiden när hennes nära och kära blir äldre och närmar sig sina sista dagar.

Susan har precis ätit lunch. På matbordet ligger ett fotoalbum. Hon tar upp det, och börjar bläddra i det. Hon kollar på bilderna flera gånger i veckan för att minnas sin hund. Där får man se en skymt av födelsedagar, soliga sommardagar, vänner som gosar med Tachi och långa promenader i såväl kyla och snö som värme.

– När man ser vissa bilder skrattar man, vissa bilder gör att man börjar gråta, säger Susan. Men varje gång vi tittar upptäcker vi något nytt som vi inte tänkt på. Det är ett fint sätt att minnas honom på.

Bilresan mellan Kärleken och Galgberget, där Tachi ligger begravd, tar ungefär sju minuter. Susan är tyst under större delen av bilfärden.

 

"Jag hade inte klarat av ännu en avlivning"

Mellan de nakna bokarna uppe på Galgberget skymtar gravarna. Somliga är lite mindre, med ett kors och ett namn. Andra betydligt större och mer utsmyckade – med långa dikter om farväl.

– Här har vi promenerat mycket med Tachi, berättar Susan när hon lämnar grusvägen för att gå mot Tachis grav.

– Vid det trädet brukade han stanna för att kissa, säger Christian och pekar.
Här uppe vilar Tachi. ”Best bud” står det på den lilla stenen. Susan sjunker ner vid graven, borstar bort löven och minns sin hund.

– Christian brukar trösta mig och säga att Tachi hade ett väldigt bra liv. Så älskad som han var, det är inte många djur som får uppleva det. Det är först och främst på grund av att vi inte kunde få barn så då har jag fått ösa den omsorg och kärlek jag hade velat ge åt mitt barn över Tachi istället.

Men Susan kommer inte köpa en ny hund. Inte nu i alla fall.

– Jag hade inte klarat av att gå igenom ännu en avlivning, säger hon.
Susan funderar på om Tachi är i himlen eller om det kanske det finns en hundhimmel.

– På ett sätt känns det som att det är ett definitivt slut. Och då är sorgen extra stor. Får man tar med sig hunden in i himlen? Det är det nog många som undrar.

 

Läs också: