Häst i lagens namn


HÄST I LAGENS NAMN

En chock af ridande polis för att rensa torget.

På Vasagatan, Upplandsgatan, Barnhusgatan och Drottninggatan samlades inom kort en stor mängd folk. Till att börja med var det jämförelsevis lugnt och folket uppmanades af flera talare att skingra sig. Då kom det plötsligt till en sammanstödning. Polisen drog blankt och högg in. Hvarvid flera sårades. En person erhöll ett hugg i hufvudet så att blodet forsade. En annan fördes sanslös bort. Gång på gång gjorde den ridande polisen attack, slående omkring sig.

Så skrev GP den 21e april 1902 efter de blodiga rösträttskravallerna som utspelat sig i Stockholm.

Text & Foto: Micael Thernström

På det tidiga 1900-talet var ridande poliser nästan genomgående hämtade från kavalleriet, vilket kan förklara det kraftiga våldet som demonstrationerna möttes av. När taktik hämtad från Europas slagfält satts in mot demonstranter, blir det resultatet man kan förvänta sig. Femtio år tidigare, 1847, hade det rent militära förbandet Kronprinsens husarer satts in mot folkmassor i Göteborg tillsammans med andra militära förband. De saknade alla kunskaper i att hantera demonstranter, vilket resulterade i huggskador och skottlossning. Svensk polis använder sig fortfarande av hästar, men oftast i ett betydligt fredligare syfte än att rida ner rösträttsaktivister medan man svingar sin sabel. För inte ens när det var som värst under de demonstrationer som urartat i kravaller, har ridande polisen dragit kallt stål mot naket kött.

En annan tid

Den speciella känslan som kan infinna sig när man befinner sig innanför väggarna på en statlig myndighet 2015 vill inte riktigt tränga sig på som den brukar. Det är inte bara 113 år som skiljer mellan kavallerichocken på Stockholms gator och polishästarna uppe vid Stora Torp. Här blandas en betydligt trevligare stämning med doften av hö, spillning och frustande levande djur. Susanne Johansson har arbetat vid polisrytteriet sedan 2003 och har stor vana med alla de levande varelser som finns i stallarna.

– Där har vi stallkatten, pekar hon när den lilla tingesten försöker fälla alla i sin närheten.

Stallarna tillhörde tidigare Stora Torps herrgård, innan de köptes och rustades upp av kommunen just för polisens räkning på 60talet. Då med elva man och 15 hästar. Nästan lika många är de idag men fortfarande i samma stallar. Längst med mittgången står hästarna i prydligt uppradade boxar och nyfikna mular sticker fram över sina grindar när Susanne Johansson berättar om polishästars betingning och det urval som polisen gör när det kommer till sina hästar.

– Vi vill ha väldigt lugna hästar, psyket är ju det viktigaste hos en polishäst. Vi köper hästar precis som andra, letar på nätet och ibland hör folk av sig med en häst de tror passar, säger hon.

Susanne öppnar den gallerförsedda dörren till boxen, där kallblodet Nixon skrapar lugnt med hovarna i höet. Sinnebilden av en ilsken stridshingst som skulle kasta sig in i en skrikande mobb blir svår att uppmana, men det märks att det är mycket muskler som skulle vara svårt att få stopp på om det ville sig illa.

– Han ser lite arg ut men han är inte det, säger Susanne när hon kliver in och klappar det stora djuret med van hand.

Nixon är med sina 17 år en rutinerad polishäst och det ska nog mycket till för att göra honom allt för uppspelt över främmande människor.

– De är jättesnälla, verkligen. Vi har dem mycket på stan, så de är väldigt vana vid folk och det är väldigt många som vill komma fram och klappa dem. Hela tiden.

Innan polisen skaffar en ny häst låtar man alltid testa den innan, med olika former av störande inslag.

-Vi tar med miljöträningssaker, en presenning, låter dem gå över en flagga, något som skramlar, bara för att se den första reaktionen från hästen. De är flyktdjur och vi vill se hur hästen reagerar när den inte vill, men vi vill.

Om hästen visar sig ha ett passande lynne för brukar man försöka få hästen på prov en månad.

-Vi vill testa den i trafiken och liknande. Tror vi fortfarande att det kan bli något av den så köper vi den.

Tränade hästarna själva

Förr köpte polisen in oinridna unghästar som man tränade själva redan från start, men det är något som man varit tvungen att sluta med.

– Nu är vi inte så mycket folk som vi var då och skulle aldrig klara det. Nu köper vi in dem när de är fem-sex år så de helst ska vara grundinridna. Så kan vi fokusera på att börja träna dem direkt.

Det tar mellan sex månader och ett år för polisen att träna en häst innan den kan tas ut för att arbeta på fältet.

– Förr hade vi nästan bara svenska halvblod, men nu avlar man mycket på tävlingshästar, de ska hoppa och de ska vara flashiga i dressyr med fint steg och sådant. Då blir de mer nerviga och inte det vi ska ha som polishästar, de ska vara den där lugna trygga typen som kan gå på stan i timmar.

Rytteriet har därför börjat se sig om efter andra raser. Bland annat har man köpt in två stycken engelska arbetshästar av rasen shire, även känd som världens största hästras.

– Den största, hon är en och åttiotre i mankhöjd. Sen har vi en vallack, de funkar jättebra, en tjeckisk kladrub, så vi ser oss betydligt mer om efter andra raser nu än förr.

Positiv arbetsmiljö

Susanne Johansson trivs väldigt bra på sitt jobb. En arbetsplats som är bland de sista som fortfarande använder hästar inne i städerna i sin yrkesutövning. När hon började på rytteriet fanns det 20 hästar i stallarna och 17 aktiva poliser.

– Vi är tio poliser som arbetar med rytteriet just nu och det är väldigt få. Vi ska bli tolv snart och vi hoppas att det ska öka ytterligare.

Bland alla de leende människor hos polisrytteriet finner man stallchef Helene Granat, som arbetat i polisstallarna sedan 1993, när det var både fler hästar och karlar. Av de fem civilanställda som sköter stallet och de tio poliserna vid stallarna är det endast tre som är män.

– När jag började var det bara gubbar i stallet, ja män då, säger Helene Granat med ett leende.

 

"Det är roligt att vara med och sett hur det såg ut innan."

– Likadant med poliserna, det var en kvinna som red, sen blev det mer och mer kvinnor och mer blandat. Men nu är det bara kvinnor och två män bland de ridande poliserna.

När Susanne Johansson började 2003 var bilden en annan.

– Då var vi hälften kvinnor och hälften män bland poliserna och en man som chef i stallet. Sen har det minskat hela tiden, berättar hon.

De gamla stallarna renoverades upp runt millennieskiftet och ledde till en betydligt bättre arbetsmiljö för de som arbetade i stallet och inte minst för hästarna.

– Det är roligt att vara med och sett hur det såg ut innan, förr, på 90talet och hur det ser ut nu. Det är absolut en positiv förändring, speciellt för hästarna som får stå i boxar. De mår mycket bättre och det är lättare att hålla rent. Förr när de stod i spiltor tryckte de allt hö och annat längst in i spiltan, det såg ut som bombnedslag när man kom på morgonen, nu är det mycket lättare att hålla det snyggt, berättar Helene.

Komma närmare människorna

Det råder ingen brist på poliser som gärna skulle vilja arbeta med polishästarna, men hur många det kan anställa beror på vad polismyndigheten väljer att lägga pengar på.

– Det är en dyr verksamhet, men med sex ekipage kan vi göra otroligt mycket. Vi används mycket i stora folksamlingar. Fotbollsmatcher, festivaler, cruising, demonstrationer och vi reser runt mycket. Med sex hästar kan vi flytta på en ganska stor mängd människor på ett enkelt sätt.

I en tid när det skrivs om hur polisen distanserar sig från den breda massan och att polisen oftare väljer att förlita sig mer på teknik än att prata med människor verkar ridande poliser nästan vara en kvarleva från en annan tid.

– När vi är ute och rider två och två får vi så otroligt mycket kontakt med folk. Folk blir glada när vi kommer, många vill komma fram och klappa och prata med oss när vi har hästarna. Det är inte så många som går fram och knackar på rutan när två poliser sitter och patrullerar i sin bil.

När Susanne började hade man för vana att rida hela gruppen med sex hästar tillsammans.

– Och det ser inte så välkomnande ut, så det skiljer sig mycket från hur vi arbetar nu, när vi går två och två så får vi väldigt mycket kontakt och därigenom väldigt mycket information, exempelvis på helgdagskvällarna när vi jobbar med vanliga poliser mot våld i krogmiljö.

Hästarna rör sig då runt Avenyn, Järntorget och Långatorna, där det ofta finns en tydlig risk för att det kan bli lite stökigt under helgerna. Där man pratar med ordningsvakter och lugnar ner stämningen bara genom sin närvaro.

– Det är en lugnande inverkan, det händer att folk ropar efter oss om att vi förhindrar bråk bara genom att rida förbi. Då känner man att man blir glad, det känns ju jätteroligt.

Patrullerna brukar vara ute till tre på helgnätterna och det blir ju en speciell stämning när alla som tror sig ha hästvana ska komma fram när de fått sig lite för mycket innanför västen.

– Hästarna reagerar ju litegrann, men de är så vana att det oftast inte händer så mycket. En del kan ju nästan stoppa in händerna i munnen på hästarna och vissa av hästarna kan ju vara lite mer, naffsiga. Så det händer ibland att de blir bitna och man får bara säga åt dem att, “vad sa jag?”.

Det stora, inte så trevliga djuret

Det händer dock att det kan gå lite vildare till än den enskilde överförfriskade hästälskaren som ska bli lite mer än lovligt närgången. Kravaller inträffar fortfarande och det är något man tränar aktivt med hästarna.

– Hettar det till så samlas vi i den stora gruppen på sex och då vänder det väldigt snabbt från att vara det stora gosedjuret till väldigt mycket muskler som kommer emot en.

För att undvika att hästarna skulle skada människor har man utvecklade system för att lära hästarna hur de ska bete sig i olika situationer.

"Vissa av hästarna kan ju vara lite mer, naffsiga. Så det händer ibland att de blir bitna och man får bara säga åt dem att, vad sa jag?"

– För att träna att gå emot grejer så har vi en stor boll som är närmare en och en halv meter hög, så ska de gå emot den medan nån står och håller emot den, så det blir ett tryck. För att lära sig att även om det är nån som håller emot så ska de gå på. Men har man väl fått det syfte man velat så går vi isär två och två lika snabbt igen.

De värsta situationerna för hästarna numer är fotboll, när det kastas smällare och bengaler som kan skrämma hästarna.

– De smäller något fruktansvärt så då har vi öronproppar på dem, när vi vet att det kan bli mycket ljud. Men får de en sådan smällare bredvid sig så hjälper det inte. Den flyktkänslan de har i sig, de vill bara komma därifrån då.

Efter Göteborgskravallerna 2001 gick det rykten om att man varit tvungna att avliva en eller flera hästar.

– Det trycket som hästarna fick vara med om då det var det värsta som hänt, men att någon var tvungen att avlivas stämmer inte alls. Det var en häst som hade fått något sår som fick sys. Annars klarade de sig, trots att det var tuffa tag.

– Men i regel möts man av mycket leenden som man inte får annars som polis, avslutar Susanne Johansson.

 

Läs också: