Att bevara de döda


Att bevara de döda

Med hjälp av träull och konstnärsöga får djuren ett liv efter döden.

Ark har träffat Christel Johnsson, konservator på Göteborgs naturhistoriska museum.

Text & foto: Pär Fredriksson

I en frysbox i Naturhistoriska museets källare ligger de döda djur som allmänheten lämnar in till museet. En blåmes vilar inuti en genomskinlig återförslutbar plastpåse. Där ligger några kylblock och vad som ser ut som en påse med skogsmöss. Längst ner på frysgolvet står plastpåsar från välkända matbutiker, innehållande större djur. Christel Johnsson, museets konservator, tog en gång själv med en hare som hon hittade död på väg till arbetet.

– Tyvärr får vi inte in lika många djur numera. Efter larmen om fågelinfluensan blev folk allt mer försiktiga, säger hon.
Hon är uppvuxen i området och besökte ofta museet under sin barndom, för att senare praoa här. Någon annan plan än en framtid som konservator tycks inte ha funnits. En konstnärlig utbildning på Gustavus Primus i Göteborg tog henne vidare till konservatorutbildningen vid Helsingfors zoologiska museum. Efter en kort tid vid riksmuseet i Stockholm var hon till slut tillbaks vid Naturhistoriska museet i Göteborg, där hon spenderat större delen av sina 18 yrkesverksamma år.

I arbetsrummet ligger museihunden, källarvåningens enda levande djur, och vilar. Skrivbordet talar om en kreativ person. Arbetsredskapen är nära till hands, skalpeller, penslar, pinsetter och saxar. Här ligger fjädrar och behandlat skinn, på väggarna hänger fotografier på svenska och utländska vilda djur. En strandskata är upphängd över arbetsytan och en tornseglare från Fågelcentralen ligger fastnålad på en bit frigolit. Den ser ut att sova. De flesta djuren som monteras hamnar i museetes arkiv. Djuret öppnas upp, töms på inälvor. Det enda som sparas är kraniet, som rengörs och torkas. Sedan formas en ny kropp av träull som skinnet monteras på.
– Arbetets längd kan variera, men oftast tar det omkring en dag att montera en fågel, säger Christel Johnsson.

Hur brukar folk reagera när du berättar att du arbetar som konservator?
– De flesta blir mest förvånade över att jag är kvinna. Det är ett blodigt arbete och folk ser framför sig att man ska vara en gubbe.

"Folk ser framför sig att man ska vara en gubbe"

Läs också: